Bruce Springsteen

"Sing Stockholm, sing!"

Äntligen fick jag chansen att se honom, och äntligen fick jag chansen att känna den magiska känslan som jag väntat så länge på, och igår stod han där på ett fullsatt Stadion som uppenbarelsen själv... Bruce "the Boss" Springsteen!

Min gamle kollega Per hade fått tag i en extra biljett och tilsammans med honom och hans två svågrar entrade vi arenan tilsammans med 34 000 andra entusiastiska fans. Vi hamnade någonstans i mitten av publiken, men det kändes som att alla platser var bra platser. Alla var glada och det var en fantastisk folkfest...

Jag trodde jag kunde dra paraleller till Sha-Booms konsert på Liseberg 1988, men det kunde jag inte... Det här var för bra, och Brucan var verkligen på G, skojade med publiken, plockade in önskemål på låtar och det syntes på honom att han gillade det han gjorde, och det inspirerade mig enormt.

Jag fick nästan höra alla mina favoriter; Born to run, the River, Jungleland, Dancing in the dark och Badlands för att nämna några. Det starkaste var nog ändå hans snack innan Fade away, om relationer och om det är någon i publiken som nån gång känt hur kärleken till ens partner bara glider iväg utan att man kan göra något åt det...jag fick en klump i halsen.

Han fortsatte att ösa på och det var vid extra numren som Stadion kokade som mest. Det fina vädret höjde givetvis pulsen på oss i publiken och mot slutet av den 3 timmar långa konserten blev det lite kallare, men samtidigt var det ingen som hann med eller ens tänka på att frysa med tanke på den värme som The Boss öste ut.

Ja, jag är lyrisk. Tack Bruce, tack som fan!