Heroes can live on their own, but heroes never die alone..

Och så kom hon då till slut, höstens stora omtalade stjärna här på Cinderella, Charlotte Perrelli. Jag vaktade pliktartat med kameran i handen. Ingen skulle kunna smita förbi. Hon omfamnade mig innan jag hann säga något. Tyckte hon tryckte sig lite extra nära mig…

Varför gjorde hon det? Efter ett tag fick jag säga till henne att släppa taget.

– Du måste in på scen nu! Skrek jag. Det verkade inte som att hon hörde mig. Hon stod kvar där och stirrade in i mina blå ögon samtidigt som hon förde sina läppar mot mina… Det var då som jag sa ifrån.

– Du! Jag har redan en flickvän, en rödhårig!

Jag såg besvikelsen i hennes ögon när hon försvann ut från backstage och upp på scenen, och hur hon sedan försökte söka mig i vimlet bland alla galna fans, helt förgäves. Jag var inte där...

En bild Charlotte, inte mer… En bild.

(varning! Det kan förekomma vissa lögner i ovanstående text, men bilden är äkta och inte retuscherad)