Jag kommer alltid att minnas Dig

Jag har nog inte riktigt fattat vad som har hänt än, allt känns väldigt surrealistiskt…

I början av 90-talet började vi spela fotboll tillsammans, och om laget hade en clown så var det Du, och hade Du inga hyss för dig så slängde Du ur dig roliga kommentarer både på planen och i omklädningsrummet. Kommentarer som fick oss alla att skratta direkt från hjärtat. Jag minns ditt skrattanfall när vi tolv år gamla, sittandes i en minibuss på väg från en fotbollsmatch, när ”Tjomping” blåste upp en kondom över huvudet med näsan, eller ditt och ”Pingis-Tomas” kuddkrig på fotbollscupen ”Oddebollen”. Eller dina uppladdningsmetoder innan matcherna, ja listan är lång! Jag och farsan, som för övrigt tränade oss under den här tiden, kan skratta åt de här händelserna idag, femton år senare…

När våra familjer under några år åkte skidor i Trysil i Norge hade Du alltid så himla roligt åt att jag helst ville åka transportleder. Du sa att det var jag och käringarna, och så här i efterskott kan jag väl pinsamt nog hålla med…
Samma år som vi skulle börja högstadiet ville jag alltid att vi skulle hänga hemma hos dig eftersom jag var lite småkär i din granne, och det blev många turer förbi hennes hus på din moppe med mig där bak, ända tills den dagen då kedjan hoppade och vi fick leda moppen förbi huset…

Vi hade våra första tonårsfyllor tillsammans på hembränt som vi köpte i halvlitersflaskor, och som vi sedan smugglade runt från pojkrum till pojkrum. Gemenskapen från fotbollen satt djupt inpräntat i oss när vi hjälpte till att bära hem varandra efter festerna, och av någon konstig anledning fick vi nästan alltid bära hem Molle…

Efter gymnasiet flyttade jag utomlands en tid och Du började plugga och vi gled isär men sprang på varandra ibland på uteställena här hemma i Trollhättan. Sedan gick det många år innan vi hördes, fram tills för några dagar sedan då Du ringde mig, lika glad och sprallig som förr, och ville träffas. Du hade flyttat till Stockholm och vi började direkt planera in en träff som skulle blivit ett kärt återseende…

Just nu gör det ont i hjärtat och tårarna rinner när jag vet att jag aldrig mer kommer få se Dig. Du rycktes bort från oss alldeles för tidigt och just nu så skrämmer det mig så oerhört mycket hur skört livet kan vara och att alltihop kan vara över på några ödesdigra sekunder.
Jag pratade med din pappa idag och vi kom överrens om att jag ska få sjunga på din begravning. Hela gänget kommer vara där, och Du, den bästa Fredrik Jonsson är fortfarande en i gänget och det kommer Du alltid att vara…

Vila i fred