Tomas och Karl kom och hämtade upp mig och vi åkte till kyrkan där resten hade samlats. Kompisar som jag inte hade träffat på 7-8 år. Alla var sig lika. Vi kramades. Stämningen var spänd och trots glädjen över att träffas igen efter alla år var det ingen som orkade dra för mycket på smilbanden.
Omständigheterna gjorde oss oroliga, och mellan kramarna kunde man följa flackande blickar som undrade ”När står vi här nästa gång?”…
När det var dags att ta avsked vid kistan, och Fredriks familj gick upp, brast allting för mig. All sorg, längtan och saknad som jag haft inom mig så länge, och försökt kontrollera, trängde sig ut med en ofattbar aggressivitet. Förbannad på hur orättvist livet kan vara. Förbannad på hur lätt vi människor kan se på livet och hela tiden ta Det för givet. När allting man lever för och älskar kan vara borta för alltid inom ett kort ögonblick…
Efter avskedet vid kistan gick jag upp och sjöng Hallelujah, och den känslan som infann sig i min röst kunde bara finnas just då. Jag sjöng för Fredrik och det kändes som att han hörde mig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Gjorde han säkert *rip*
Att sjunga ut sin sorg är en stark form av rehab. Önskar ja kunde krama om dig min vän men för nu får det räcka att jag finns med dig i tanken.
Skicka en kommentar